| Det kom ett MYCKET roligt brev till Lilla Frun! Jag rekomenderar er verkligen att läsa det. Ni som läst "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann", kan kanske hålla med mig om att stilen brevskrivaren har i sin text tillsammans med den underfundiga humorn, mycket påminner om Jonas Jonassons sätt att skriva. I nästa inlägg hittar ni mitt svar! Jag har valt att svara ganska seriöst eftersom jag tror att den här killens problem inte på något sätt är unikt, utan faktiskt är ett ganska vanligt dilemma. LÄS BREVET! Datum: Onsdagen den 17 november, 2010 23:35:37 | |
| Namn: Ola, fast egentligen inte..... |
Hej Lilla Frun,
Jag har skummat lite bland dina blogginlägg och dragit på smilbanden mellan varven. I din presentation flaggar du lite för sex, relationer och annat som hör till den snåriga tvåsamhetens väg. Jag har ett dilemma och möjligen har du kloka råd till en vilsen, kärlekskrank och grundsnygg herre i sina bästa år?
Vi kan säga att jag är 40+ men är fortfarande lika barnslig som jag var vid 20. Vi kan också säga att jag heter Ola, fast jag heter egentligen någonting annat.
En regnig dag i december 2009 upptäckte jag att min sambo flyttat. Det skulle visa sig att hon tröttnat på mig av olika anledningar. Efter en mindre dos självrannsakan kom jag till insikt med att hon gjorde ett mindre bra val. Jag har självklart framfört den åsikten men vi delar den inte. Nåja...
Helt plötsligt skulle man ut på den sk. "marknaden" igen. Jag kom på mig själv med att frekvent ställa mig på vågen, fixa frisyren med salongsprodukter, läsa innehållsdeklarationer på matförpackningar, fundera på träningskort, spendera pengar på krogen, spana in alla kvinnor jag mötte, smygtitta på porr.
Patetiskt deluxe tänkte jag och bytte spår med min kompis ord klingande i huvudet - "Kärleken kommer när du minst anar det".
Eftersom jag inte har någon gud att förlita mig på ekade min väns ord i min halvt tömda lya.
Jag ställde in mig på ett liv fritt från utbyte av kroppsvätskor och brända rostmackor. Jag var dömd till ett liv
i ensamhet. Jag var förpassad till köksfönstret och där skulle jag sitta tills kommunen skickade mig raka vägen till hemmet. Ja. Jag tyckte allt lite synd om mig själv vid den tidpunkten. Men så en dag sken solen lite extra på Ola. Efter en rejäl kraftansträngning lyckades jag övertala en kvinnlig bekantskap om min förträfflighet i köket. Jag bjöd på egenlagad mat och fint vin som smakade surt. Tände ljus med doft av vanilj och spelade ljuv musik. Tro det eller ej men det funkade.
Jag fick gång på gång briljera med stekspaden och redan innan recepten sinat kände jag den där härliga känslan man bara gör när man är kär. Du kommer säkert ihåg din första kärlek och precis så kände jag.
Nu till själva dilemmat. Jag är 18 år äldre än kvinnan som gör mig sällskap vid middagsbordet.
Detta faktum uppdagades ganska sent. Jag trodde hon var äldre och hon trodde jag var yngre. Efter det uppvaknandet började jag fundera på om det här verkligen var en bra idé.
Jag har konsulterat en del vänner och fått samma svar från alla. En del säger att "ålder är bara en siffra" och teoretiskt stämmer det men praktiskt kan det komma att påverka en eventuellt bestående relation på mer än ett sätt.
När jag är 60 år fyllda är hon fortfarande vid god vigör (hoppas jag). Jag vet ju inte hur det känns att vara 60 men jag inbillar mig att åren tärt på det yttre och möjligen har spänsten i liv och lem avtagit en smula. Vill man dela kudde med en småstel halvflintis vars toalettbesök ökat med 500% - nattetid. Visserligen kan man ju medicinera mot de mesta men ändå. Vill man som attraktiv kvinna släpa på en man med ena foten i kistan o.........
Här tar brevet bara slut.....
Men ett par dagar senare kommer det ett nytt.....
Jag har skummat lite bland dina blogginlägg och dragit på smilbanden mellan varven. I din presentation flaggar du lite för sex, relationer och annat som hör till den snåriga tvåsamhetens väg. Jag har ett dilemma och möjligen har du kloka råd till en vilsen, kärlekskrank och grundsnygg herre i sina bästa år?
Vi kan säga att jag är 40+ men är fortfarande lika barnslig som jag var vid 20. Vi kan också säga att jag heter Ola, fast jag heter egentligen någonting annat.
En regnig dag i december 2009 upptäckte jag att min sambo flyttat. Det skulle visa sig att hon tröttnat på mig av olika anledningar. Efter en mindre dos självrannsakan kom jag till insikt med att hon gjorde ett mindre bra val. Jag har självklart framfört den åsikten men vi delar den inte. Nåja...
Helt plötsligt skulle man ut på den sk. "marknaden" igen. Jag kom på mig själv med att frekvent ställa mig på vågen, fixa frisyren med salongsprodukter, läsa innehållsdeklarationer på matförpackningar, fundera på träningskort, spendera pengar på krogen, spana in alla kvinnor jag mötte, smygtitta på porr.
Patetiskt deluxe tänkte jag och bytte spår med min kompis ord klingande i huvudet - "Kärleken kommer när du minst anar det".
Eftersom jag inte har någon gud att förlita mig på ekade min väns ord i min halvt tömda lya.
Jag ställde in mig på ett liv fritt från utbyte av kroppsvätskor och brända rostmackor. Jag var dömd till ett liv
i ensamhet. Jag var förpassad till köksfönstret och där skulle jag sitta tills kommunen skickade mig raka vägen till hemmet. Ja. Jag tyckte allt lite synd om mig själv vid den tidpunkten. Men så en dag sken solen lite extra på Ola. Efter en rejäl kraftansträngning lyckades jag övertala en kvinnlig bekantskap om min förträfflighet i köket. Jag bjöd på egenlagad mat och fint vin som smakade surt. Tände ljus med doft av vanilj och spelade ljuv musik. Tro det eller ej men det funkade.
Jag fick gång på gång briljera med stekspaden och redan innan recepten sinat kände jag den där härliga känslan man bara gör när man är kär. Du kommer säkert ihåg din första kärlek och precis så kände jag.
Nu till själva dilemmat. Jag är 18 år äldre än kvinnan som gör mig sällskap vid middagsbordet.
Detta faktum uppdagades ganska sent. Jag trodde hon var äldre och hon trodde jag var yngre. Efter det uppvaknandet började jag fundera på om det här verkligen var en bra idé.
Jag har konsulterat en del vänner och fått samma svar från alla. En del säger att "ålder är bara en siffra" och teoretiskt stämmer det men praktiskt kan det komma att påverka en eventuellt bestående relation på mer än ett sätt.
När jag är 60 år fyllda är hon fortfarande vid god vigör (hoppas jag). Jag vet ju inte hur det känns att vara 60 men jag inbillar mig att åren tärt på det yttre och möjligen har spänsten i liv och lem avtagit en smula. Vill man dela kudde med en småstel halvflintis vars toalettbesök ökat med 500% - nattetid. Visserligen kan man ju medicinera mot de mesta men ändå. Vill man som attraktiv kvinna släpa på en man med ena foten i kistan o.........
Här tar brevet bara slut.....
Men ett par dagar senare kommer det ett nytt.....
Bästa Lilla Frun,
Jag har tyvärr inte slutet på mitt inlägg. Jag misstänker att jag var lite för flitig med antalet tecken och tyvärr kommer jag inte i håg slutklämmen. Måhända att min begynnande demens spelar mig ett spratt. Jag ska leta lite i mitt internminne annars får jag väl ta till tyngre grejer som hypnos eller liknande. På frågan om jag läst Jonas bok så har jag bara ett svar. Ett svar som gör att du aldrig kommer ställa frågan igen. Jag är rikets sämsta bokplöjare. Jag läser i stort sett aldrig böcker men därmed inte sagt att jag är ointresserad. Det handlar som så mycket annat om tid. Den har en benägenhet att inte räcka till. Jag testade ljudböcker men det var bara att lägga ner. Jag somnade alltid efter 5 minuters lyssnande och så fick jag börja om från början igen. Jag har nog börjat lyssnat på Dan Browns verk 88 gånger. Då är det lätt att fatta varför jag inte vågar proppa bilens cd-växlare full med ljudböcker. Over and out för den här gången. /Ola med snabel | |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar