I fredags förra veckan skrev jag ett inlägg om att det nu var dags för fredagsmys, och IDOL! Jag lyckades på något sätt radera både inlägg och en mycket bra kommentar som Kilroy kommit med. Jag vill be dig om ursäkt Kilroy och här kommer din kommentar,med svar från Lilla Frun...
"Min undran är om det är "VI" som skapar beroende av reality serier mm (typ Idol) för att få en chans att sitta ner med familjen i soffan och mysa och äta gott? Det borde finnas bättre anledningar att sitta ner tillsammans? Eller är det bara för att det är enkelt? Visst skänker Idol lycka till ett fåtal som går långt i tävlingen, men hur många drömmar ser vi inte som går i kras under utslagningen. Vad jag menar är att många personer var lyckliga med sin sång och musik innan de blev sågade av juryn, trots att de var jätte duktiga. -Ja, jag vet att deltagarna ställer upp självmant men ändå...."
Din kommentar, Kilroy, är mycket tänkvärd. Jag svarar nu utifrån mig själv och min familj vad gäller just poängen med att vi själva skapar beroendet av reality serier, typ Idol. Men i vårt fall stämmer det nog inte riktigt. Vi tycker nog Idol, Let´s Dance, osv är bra helt enkelt. Att det dessutom riktar sig till alla åldrar är bara anledningen till att det blir just det vi tittar på. Skulle programmet t.ex. inte kunna ses för barn under 11
år, skulle familjen fortfarande ha fredagsmys. Hyra en film, spela spel, eller något annat, så precis som du skrev är det bara för att det är enkelt. Det visas på tv klockan 8 på fredagskvällen när fredagsmyset i vår familj drar igång. Enkelt, smidigt och faktiskt underhållande. MEN! Jag håller fullständigt med dig om att Idol krossar drömmar! Man kan kanske inte säga att deltagarna ställer upp självmant. Många av de är ju bara barn 16, 17, 18 år gamla. Mamma, pappa, kompisar kanske har peppat, fått personen att tro på sig själv, utan att förstå konsekvenserna av ett deltagande Idol. Det gör man inte när man är så ung.
En del av de yngre deltagarna ser uppriktigt chockade ut när juryn, ofta med väldigt tuffa ord, dissar de och säger att deras Idolresa är slut. De har trott så mycket på sig själva, drömt om liveframträdanden i Globen, kändisskap och Idolstatus! Men på ett litet kick sparkas benen undan på dem. Och de är ju bara barn. Vågar de någonsin drömma igen?
Värst tyckter jag det är när, t.ex. som i går på tisdagens program ( ja, maken och jag tittar, vi har fredagsmys hela veckan lång ) en av deltagarna fick höra att han/hon var så usel att han/hon inte platsade att vara med under kvalveckan...Va???? Det är väl för helv.... juryn som hand plockat de dit, eller hur???? Hur känns det att få höra, vare sig man är gammal eller ung, första gången man kanske står på en scen och fjärilarna i magen dansar samba? Va? Jag hade tagit livet av mig för mindre. Men dessa duktiga, duktiga unga / medelunga människor bara ler och går vidare. En eloge ska de ha för att de inte bryter i hop på scenen eller ger sig på juryn handgripligen. Men bryter i hop gör de säkert, efter programmet. Hade de gjort det i sändning hade det väl blivit sensationstv och programmet hade fått ännu mer tittare! Men, som sagt, jag är ett big fan av IDOL. Bara inte av juryns sätt att dissa deltagarna. Det ÄR en tävling, men det skulle vara betydligt bättre om juryn bara kom med konstruktiv kritik så att dessa talanger kunde bli ännu bättre och slippa få sina drömmar krossade! Idol är väl till för att hitta och skapa idoler?
Kram från fredagsmysaren Lilla Frun
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar