JAG LJUGER SÅ BRA!



En liten vit lögn är som balsam
för förhållandet!

 I Aftonbladet står det att vi i ett kärleksförhållande ljuger 2-3 gånger/dag. Och här blir Lilla Frun orolig.
Det ena frågan som snurrar i huvudet är: Kommer jag undan med 2-3 gånger /dag. Ibland kan jag nog komma upp i både 4 och 5 (men vissa dagar inga alls, så det kanske jämnar ut sig)
Den andra tanken som får mig i spinn är: Men vad i helv.....Ljuger min man för mig 2-3 gånger om dagen? Jag trodde jag hade ensamrätt på det. Och vad ljuger han om? Några viktiga saker?
Jag måste ringa honom på jobbet...nej, då blir han bara sur. Speciellt om jag erkänner varför jag ringer. Då kanske jag måste ljuga ihop en annan anledning till telefonsamtalet och då förbrukar jag ju en av mina tre dagliga lögner, på ingenting...Och har bara 2 kvar till verkligt viktiga saker. Nej, jag väntar med att frågan till i kväll.

Men tänk om jag frågar honom, när han kommer hem, vad han brukar ljuga för mig om, och han möjligen har en eller t.o.m två lögner kvar av dagsransoneringen, då kanske han använder en av sina lögner och ljuger för mig. Om han svarar mig att han inte ljuger om några viktiga saker, bara lögner för att göra mig glad, eller i varje fall inte ledsen, då kan jag ju inte veta att det är sant. Han kanske väljer att använda en av sina lögner just precis där och då! Hjälp!!! Vad han än svarar MÅSTE jag ju misstro honom, eller???

Enligt experten i Aftonbladet varar inte ärlighet längst. Och allra minst kan man lite på sin partner.

Oftast ljuger man dock för att rädda relationen, inte tvärt om. ( Ja, det får jag sannerligen hoppas. Annars ska maken få med mig att göra!)

– Vardagslögner som är obetydliga sprider ofta mer glädje och omtanke än sanningen, säger Sverker Wadstein, relationsexpert och familjerådgivare.

Forskning visar att män ljuger i genomsnitt 1 092 gånger per år. Kvinnor 728.
Och vad säger det då oss, undrar Lilla Frun. Är män större lögnare än kvinnor? Eller är män räddare för sina fruar än vad kvinnor är för sina män, och därför tror att de måste ljuga för att kvinnan ska vara glad? Är vi kvinnor tryggare i vår relation? Eller är det helt enkelt så att män gör större "uppoffringar" för förhållandet? (Ja, gärna för mig! Så länge det inte är jag som offrar mest, är jag glad:)

Hur många gånger har du inte sagt ”älskling, titta vad jag hittade på rea” samtidigt som du visar upp ditt senaste shoppingfynd för din partner? När tröjan egentligen var butikens senaste tillskott, och inte alls till reapris. Eller hur många gånger har du inte sagt att maten du bjöds på var supergod, trots att du fick svälja ner den med vatten.(Otuggad!) Brukar du säga till din partner att han/hon blev jätte snygg i sin nya frisyr, men egentligen inte alls tycker det. I så fall har du, trots lögnerna, en god social kompetens. Ingen säger ju "Fy sjutton, vilken äcklig mat", eller "Vad tjock du ser ut i de där byxorna"!

Galen Babian

Tänk om man alltid gick runt och sa sanningen om allt. "Hej, älskling! Hur har du haft det på jobbet i dag? Jag skyndade mig att börja med maten så vi slipper din äckliga matlagning i dag!" Eller: "Vet du en sak älskling, i bland när du skrattar så skäms jag för dig. Jag tycker du låter som en häst som gnäggar och jag ser att alla andra tycker likadant!" Eller varför inte: "Älskling, är du medveten om hur du ser ut när vi älskar. Du ser verkligen inte klok ut! Jag kan inte titta på dig medan vi älskar för då tappar jag fullständigt sugen! Du ser ut som en galen babian på crack!" (OBS! Detta var rent hypotetiskt. Min man är alltid skitsnygg :)

Någon som alltid sa sanningen skulle bli outhärlig att leva med. Så, några små vita lögner är helt ok. Det mesta man tänker behåller man ju helt och hållet för sig själv, och man behöver varken säga sanningen eller ljuga. Och tur är väl det!

Ibland kan jag tänka, och bli skräckslagen, att tänk om det här var en tecknad serie, som jag var med i. Då skulle alla mina tankar stå skrivna i ett litet moln ovanför huvudet, och ALLA skulle kunna läsa om vilka sjuka, pinsamma, osmarta tankar jag tänker. Min oro för det här, med att mina tankar ska synas, brukar oftast dyka upp, som ett brev på posten, vid tillfällen när jag är nervös, orolig och känner att jag inte riktigt duger till. Vid de tillfällen när jag egentligen skulle behöva vara fokuserad på det som händer runt omkring mig, och inte fantisera om att jag var Kajsa Anka med tankebubblor stora som Folkvagnar!

Men var går då gränsen mellan en liten fin vardagslögn och en stor lögn-lögn. Om man ljuger om sådant som är viktigt, är det fel, oavsett om sanningen är obekväm och jobbig att säga.


Är Superman t-shirt manligt
or not?

intressant  



Gränsen går när man börjar ljuga för sin egen skull och inte för att skydda andra.

Så om jag nu, mot förmodan, drar en liten "vit lögn" för maken i kväll (jag har 2 kvar. Förbrukade en i morse när jag sa att han var jättesnygg i sin nya gråa skjorta. Egentligen blev han jätte blek i den) och säger att jag inte har en aaaaaning om var hans favorit t-shirt har tagit vägen (den med Superman på som han älskar, men som får honom att se ut som han är 3 år ) då ljuger jag ju inte! Jag är bara oerhört socialt begåvad och använder mig av en liten, fin, vit lögn för att stärka vårtf örhållande! Vad bra! Vad duktig jag är!
Det måste jag ju få någon slags belöning för. Kanske den där, alldeles för dyra tröjan jag så på MQ? Jag har ju en lögn kvar av dagsransonen som jag kan använda. Då kostar ju tröjan bara, vips, halva priset!

Läs även andra bloggares åsikter om humor, samlevnad, nöje, relationer, kärlek, lögner