Det kom ett brev...om kärlek och sorg...skuld och alkohol!

Datum:	Måndagen den 18 oktober 2010, 20:38:37
Namn:	Bärande av Pesten

Hej Lilla Frun.

Varför behandlas de med sorg som om de har pesten

eller något annat smittbart. Många svarar att det

är för att folk inte vet vad de ska säga eller

göra. Jag vet inte om jag accepterar det svaret. Sorg kan vara över så mycket. Sorg, förstås om man förlorat någon till andra sidan, men det kan ju också vara att man nyss lämnat en dålig relation eller blivit osams med sin bästa vän. Sorg syns så väl, både i ögonen och i kroppspråket. Jag bär sorg för att jag inte räcker till, jag räcker inte till för att hålla min älskling borta från alkholen.

Alkoholen den gör mig sorgsen. Den hälsofaran har funnits i mitt liv sen den dag jag föddes och kommer tydligen finnas i mitt liv till den dag jag dör.
Hela min uppenbarelse visar tydligen att något är fel i min tillvaro, och folk tar avstånd. Varför? Jag behöver ju alla, nu när jag lämnat mitt förhållande och försöker hitta mig själv i all denna sorg över ännu ett misslyckande, ännu en sorg.
Försöker tänka positivt men även det blir tillgjort och misstänksamheten ökar.
Mvh Bärande av Pesten

Hej min vän,

jag förstår så väl vad du menar.

Jag har själv upplevt min beskärda del av sorg, här i livet, och ibland känns det som man får mer än vad man klarar av.

Sorg, kan ju precis som du säger, vara över så mycket. Ett dödsfall, sjukdom, förlust, otrohet eller andra kriser man får gå i genom i livet.

Jag förstår dig i DIN sorg, mer än du anar. Och jag VET också att just när det gäller alkohol, KAN du inte räcka till. Alkoholism är en sjukdom! Du MÅSTE lära dig att förstå det. Du kan INTE ta på dig skulden för att någon har cancer, eller hur? Då kan du heller inte ta på dig skulden för att inte ha kunnat hjälpa den du älskar. Då förgör du dig själv! 

Jag är fullkomligt medveten om det är supersvårt att tänka på det viset, för man vill ju så oerhört gärna hjälpa den person
 man älskar när de har det svårt. Det är också mycket lätt att tro att personen som dricker helt enkelt inte kan älska dig.Då skulle ju han eller hon sluta dricka när de märkte att de höll på att förlora dig, eller? Tro mig, det funkar inte så. Det har INGET med det att göra. Jag har pratat med många missbrukare och det är helt enkelt så att de MÅSTE ha det. De kan inte vara utan. Det är därför inga tårar, hot eller böner hjälper. De kan helt enkelt inte låta bli, hur gärna de än vill.

Jag måste verkligen ge dig en STOR eloge för att du lämnade honom/henne. Jag förstår att det inte var ett lätt beslut. Ett förhållande med en alkoholist är ofta väldigt destruktivt och det krävs en oerhörd styrka, mod och kraft för att ta sig ur det. Säkert märkte du själv att ert förhållande sakta, men säkert höll på att förgöra dig,och det var säkert därför du valde att gå. Jag vill inte ge dig någon förhoppning om att din f.d kommer sluta dricka för att allt ska
bli bra mellan er. Antagligen kommer han/hon att göra ett allvarligt menat försök men min erfarenhet är ändå att allt som oftast vinner ändå spriten i långa loppet.

Du skriver att alkoholen funnits omkring dig sedan den dag du föddes, och att den antagligen kommer finnas där till den dag du dör. Ja, för det första söker man ju det som känns tryggt. Och om det har funnits runt dig sedan du var liten måste det ju vara det välbekanta du letat efter. Jag tror ändå, att du nu, kanske för första gången, vad vet jag, har tagit kontroll över ditt liv, satt ner foten och sagt: "Nej, inte mer nu! Nu är det mitt liv som gäller" Och det är väl starkt av dig och värt allt beröm i världen, eller hur?!.

Jag förstår så väl vad du menar med att folk skyr dig som pesten.

Jag tror nästan ibland att det hade varit enklare om man hade förlorat sin anhöriga till "andra sidan" i stället just vad gäller folks inställning till alkohol och missbruk. Väldigt ofta tror jag att folk reagerar med "Good for you" att du blev av med den alkisen. Han/hon var ändå ingenting att ha! Men de vet INGENTING om vad du går igenom. Skuldkänslorna, skammen, känslan som du beskriver att inte räcka till...förlusten över kärleken, över tillvaron, över hela ditt JAG!

Jag tror i grund och botten att de allra flesta människor är goda. De vill INGET ont med att inte komma fram och prata med dig när du har det jobbigt. Säkert är det som du säger, att det syns på hela dig. Så är det ju med sorg. Den går inte att dölja.

Men, jag tror att de allra flesta människor,som inte själva upplevt riktig sorg, är både okunniga och rädda. Rädda för att göra bort sig, för att lägga sig i, för att säga eller göra fel osv. 

De allra flesta har också, hur ska jag uttrycka det...nog med sitt. Man kan gå runt och tro att den, eller den, hon har det ju så bra. Hon verkar ju så lycklig. Men man vet ingentig om en annan människas liv. Hon kanske bara döljer sin sorg väldigt bra.

Jag har också märkt att en del människor tror att sorg smittar. De vill liksom inte höra talas om olycka, sjukdom eller sorg, för tänk om det då drabbar de också. Men detta är oftast också människor som aldrig själva upplevt vad riktig sorg är.

Jag har en god vän som en gång sa något till mig när jag var mycket ledsen. Jag grät och sa till henne:"Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?" Min vän svarade mig:" Livet testar bara de starkaste. Den livet (kanske menade hon GUD)vet klarar av svåra sorger den testar livet. Livet vet att du kommer resa dig igen,och igen och igen!Du ÄR stark,och det vet livet. Det är därför hon prövar just dig!" 

Jag vill gärna tro att det är så. Och jag vet ju nu, att jag klarar mycket, även om det inte känns så när det är som mörkast. Det kommer du också göra! Och var aldrig rädd att ta hjälp av andra. Säg till dina vänner att du behöver de nu. De kommer finnas där för dig jag lovar, våga bara be om hjälpen!

Och en sak till: Du kan och ska INTE ta på dig skulden för att du inte kunde få din före detta att sluta dricka. Då blir det du som känner det som om du är pestsmittad. Som om alla ser din skuld och undviker dig. Andra runt omkring dig, som inte vet, kanske bara undrar varför du drar dig undan. Undrar om de har gjort någonting.

Bär inte runt på skulden och låt den tynga ner hela din existens. Lämna skulden på samma ställe som du lämnade din före detta. Skulden kommer ändå aldrig att hjälpa vare sig dig själv, eller den du älskar!

Jag tänker på dig i din sorg! Hör gärna av dig igen!

Med varma hälsningar Lilla Frun